De säger att det finns en Bob Dylan-låt för varje skede i livet. På samma sätt finns det en arbetsplatsolycka för varje grad av uppgivenhet i en icke-karriär. Det gäller bara att hitta sin egen.
Oförmågor likt jag själv och otaliga andra olycksfåglar i förvärvsarbetarledet inser tidigt att det finns två rimliga vägar ut - skrapa hem tjugofemtusen-i-tjugofemtusen-år på Triss, eller casha in en sjukpension. Det förstnämnda är givetvis inget mer än den dåraktiga hoppfullhetens svekfulla kuliss och fyller på sin höjd samma funktion som en inbillad läskback efter tre veckor till fots genom Gobiöknen. Återstår då endast hoppet om en rent medicinsk arbetsbefrielse med en lagstadgad månatlig ersättning från onkel Sven i ryggen. Målet är alltså en arbetsrelaterad kroppsskada som omöjliggör fortsatt anställning, men som inte försämrar kvaliteten på ett liv som sjukpensionär i allt för hög grad.
Här är det upp till var och en att värdera insats mot utdelning. Egen förmåga att härda ut måste ställas mot tid kvar att avtjäna och graden av vantrivsel och hat. Många parametrar på det individuella planet att ta ställning till.
Det behöver inte alltid handla om en permanent sjukpensionering; en längre sjukhusvistelse och hemförlovning kan räcka gott för den lagom utlede. Att möta våren i mitella i hemmets lugna vrå kan utgöra det andrum många behöver för att orka genomleva ännu en omorganisation.
För den utomstående kan det här beräknade självskadebeteendet framstå som idioti bortom rimlighetens gränser. Men här finns ingen allmängiltig empati som förslår som förklaringsmodell. Man måste helt enkelt ha sina bästa år bakom sig och framledes inget mer än den fördömdes dödsmarsch i Landstingets likgrå uniform, eller som daglönedräng inom sektorn ”arbete utan krav på förkunskaper eller utbildning”, för att förstå den krassa logiken i resonemanget. Här arbetar vi med utgångsläget att samtliga broar, skepp och tåg sprängts till atomer och lämnat vederbörande i händerna på nödens tvångsmässiga uppfinningsrikedom.
Så, med detta klarlagt återstår bara att börja omvärdera synen på risker och faror på arbetsplatsen. Varje felaktigt lutad stege en möjlighet, varje maskin med rörliga delar en tillgång. Bristfälligheter och slarv i säkerheten en trumf på hand. Hala ytor och vassa föremål inträdesprov till sjukförsäkringssystemet. Där andra ser en otäckt lutande byggnadsställning döljer sig någons sjuksängssemester fram till midsommar. När man väl bestämt sig öppnar sig en helt ny värld av möjligheter.
Oförmågor likt jag själv och otaliga andra olycksfåglar i förvärvsarbetarledet inser tidigt att det finns två rimliga vägar ut - skrapa hem tjugofemtusen-i-tjugofemtusen-år på Triss, eller casha in en sjukpension. Det förstnämnda är givetvis inget mer än den dåraktiga hoppfullhetens svekfulla kuliss och fyller på sin höjd samma funktion som en inbillad läskback efter tre veckor till fots genom Gobiöknen. Återstår då endast hoppet om en rent medicinsk arbetsbefrielse med en lagstadgad månatlig ersättning från onkel Sven i ryggen. Målet är alltså en arbetsrelaterad kroppsskada som omöjliggör fortsatt anställning, men som inte försämrar kvaliteten på ett liv som sjukpensionär i allt för hög grad.
Här är det upp till var och en att värdera insats mot utdelning. Egen förmåga att härda ut måste ställas mot tid kvar att avtjäna och graden av vantrivsel och hat. Många parametrar på det individuella planet att ta ställning till.
Det behöver inte alltid handla om en permanent sjukpensionering; en längre sjukhusvistelse och hemförlovning kan räcka gott för den lagom utlede. Att möta våren i mitella i hemmets lugna vrå kan utgöra det andrum många behöver för att orka genomleva ännu en omorganisation.
För den utomstående kan det här beräknade självskadebeteendet framstå som idioti bortom rimlighetens gränser. Men här finns ingen allmängiltig empati som förslår som förklaringsmodell. Man måste helt enkelt ha sina bästa år bakom sig och framledes inget mer än den fördömdes dödsmarsch i Landstingets likgrå uniform, eller som daglönedräng inom sektorn ”arbete utan krav på förkunskaper eller utbildning”, för att förstå den krassa logiken i resonemanget. Här arbetar vi med utgångsläget att samtliga broar, skepp och tåg sprängts till atomer och lämnat vederbörande i händerna på nödens tvångsmässiga uppfinningsrikedom.
Så, med detta klarlagt återstår bara att börja omvärdera synen på risker och faror på arbetsplatsen. Varje felaktigt lutad stege en möjlighet, varje maskin med rörliga delar en tillgång. Bristfälligheter och slarv i säkerheten en trumf på hand. Hala ytor och vassa föremål inträdesprov till sjukförsäkringssystemet. Där andra ser en otäckt lutande byggnadsställning döljer sig någons sjuksängssemester fram till midsommar. När man väl bestämt sig öppnar sig en helt ny värld av möjligheter.
Jag är nu mer pepp än någonsin på att ta licens för motorsåg. Tack för inspiration.
SvaraRaderaMikael: Alltid roligt att kunna vara till hjälp. Måste dock lyfta ett varningens finger - motorsågen är verkligen en all in manöver. Finns liksom inget mellanläge. En lätt smekning från rullstol och träben. Men för den som söker ett kompromisslöst slut på arbetslivet och en enkelbiljett in i omsorgens varma famn finns inget bättre alternativ. Lycka till!
SvaraRadera